REDO FÖR NYA ÅK I LIVETS BERG OCH DALBANA! 

Ibland kan man drömma och planera hur mycket och hur noggrant som helst och så blir det ändå inte som man hade förutspått. Det kan ju bero på att saker händer, att det inträffar sådant som man inte kunnat förutspå, både vad gäller onda och/eller goda oförutsedda händelser. Men det kan också bero på att man helt enkelt tappar lusten, att man inte tycker att det man förut älskat är så kul eller intressant längre. Vi förändras ibland, det är oundvikligt. 

När jag, för evigheter sedan,  slutade skolan så hade jag bara en enda dröm i huvudet; Jag skulle resa till Paris och bli modedesigner! Det fanns liksom inget annat som jag kunde tänka mig, det var min enda möjliga dröm.


Jag förvekligade den drömmen och det var verkligen roligt och jag njöt av livet och hade det bra på alla sätt och vis men det var ändå något som gnagde. Jag kände mig missnöjd på något vis, inte så att jag var olycklig, men jo....liiiite olycklig var jag nog ändå. Jag flyttade till Paris som tonåring och mitt i allt det glamorösa såg jag fattiga och hungriga som gick och tiggde. Paris har en baksida som inte alls är så glammig och folk sover på pappkartonger i gathörn och tunnelbaneuppgångar. Det som jag ofta tänkte var; "Vad är poängen med att jag jobbar med mode? Inte mår väl folk bättre för att jag gör kläder eller hattar eller smycken? Att jag skapar i textil gör väl knappast världen lyckligare."

Jag försökte att inte lyssna till de där tankarna men de gjorde sig ändå påminda vad jag än skapade, vare sig det var mode, film-och teaterkostymer eller accessoarer. Jag försökte att arbeta även om de negativa tankarna tog bort en del av glädjen. 


Men så en dag för åtta år sedan så råkade mina söner och jag ut för ett väpnat rån. Min äldste som blev inlåst med en av rånarna och det var mitt livs mest skräckslagna ögonblick. 

Efter denna händelse så tappade jag mer eller mindre helt lusten för mode och textil. Det som tidigare varit det roligaste som fanns blev nu mer eller mindre ointressant. Det som istället fick ta dess plats var folkhälsovetenskap! Jag blev såå intresserad av vad som händer inne i kroppen och i vår hjärna när vi råkar ut för en traumatisk händelse. Vad var det som gjorde att jag under lång tid efter rånet hade ett extremt ökat behov av sötsaker? Och hur kunde det komma sig att jag kände mig stel i kroppen efter händelsen? Och vad är det egentligen för konstiga omständigheter som gör att man kan bli rånare? 

Jag blev extremt intresserad och jag studerade folkhälsovetenskap med stor nyfikenhet. Speciellt förtjust har jag blivit i neuroetik.

Efter att ha fördjupat mig i folkhälsovetenskap under några års tid och efter att ha tagit en fil kand i folkhälsovetenskap så kände jag så småningom hur kärleken till textil kom tillbaka.

Och jag har verkligen insett en sak som jag tidigare inte förstod; Att skapa i textil gör världen lyckligare! Textil gör världen till en bättre plats!  Jag är verkligen glad över att jag äntligen har insett detta och att jag inte längre behöver känna någon slags "skuld" över att jag valt att jobba med textil. Textilt skapande är starkt hälsofrämjande och ger inspiration och livslust! 

Jag är sååå glad över att jag i mitt yrke kan förena mina två passioner textilt skapande och folkhälsovetenskap. 

Ibland är det de svartaste och svåraste stunderna som får oss att komma till insikt -även om såklart våra liv hade varit klart ljusare utan allt det svarta så det är ju inget som man ska eftersträva precis. Men tja, för att ta till en flosker; "När livet ger dig citroner - pressa citronjuice!"


 

Kommentera gärna: